Grythundar.....

I morse såg jag på fb att en kompis skrivit att hennes hundar fastnat i ett gryt. Det hade hänt i går eftermiddag och inatt hade de fortfarande inte fått fram dom. Jag blev såklart väldigt ledsen, åkte till jobbet men tårarna brände bakom ögonlocken hela tiden, stackars Linda, den ångesten när ens hundar är borta, man vet inte vart de är eller om de är i livet. På morgonen satte de igång igen med att försöka få ut hundarna, brandkåren ville inte komma, man försökte komma in med kamera men det var för svårt, grytet låg under en lada med beronggolv så de var inte bara bara att gräva heller. Jag uppdaterade fb ungefär varje minut för att se om ngt nytt hänt. Sara ringde, vi kände att vi ville hjälpa till. De hade man ju själv velat om det var ens egen hund. Jag hörde med min sektionsledare och tro det eller ej men det fanns en extra narkossyrra så jag kunde flexa ut! Vi fick tag i Nung, han kunde också följa med, han är liten (bra att skicka in i trånga utrymmen) och stark! Vi körde sen inte helt laglydigt ner till Norrköping. Viltvårdaren hade varit på plats, han trodde inte hundarna var kvar i grytet utan att de hade stuckit icäg och jagat. Han tyckte Linda skulle vänta så skulle nog hundarna komma hem. Det hade nu inte hörts något skall från grytet sedan 24 i natt, nu var klockan 14, tiden började rinna iväg. Vi enades om att försöka gräva, det var ett hål upphackad i betongen och vi började jobba. Nung jobbade på som attan, slog betong, grävde, kröp in. Vi kollade och det var en del gångar där grävlingarna dragit in halm. En gång såg ut att gå framåt nedåt, vi koncentrerade oss på det först. Vi ringde också killen med kameran för nu skulle det kanske gå att komma in och kolla i några gångar. Helt plötsligt hör vi Nung säga "jag ser den" och han börjar locka på en hund! Dåligt skämt tycker jag och sticker in huvudet, där är Bönan! Linda lyckas locka fram en lite skärrad men alldeles levande hund! Ja! Vi gjorde rätt, de var kvar i grytet. Bönan har lite skrapsår men mår bra! Hon äter och dricker! Men Chefen är kvar, vi måste fortsätta! Då kommer killen med kameran, vi kikar ner i gången där Bönan var, och där en bra bit ner ser vi ett par ögon, på nån som ligger alldeles still, är han död? Han blinkar! Chefen lever också! Linda lockar, Chefen försöker ta sig ut, sitter han fast? Han är 2,7 meter in i en gång. Vart ska vi gräva? Hur ska vi göra för att inte skada Chefen? Men plötsligt, när Linda lockar och vi backar kameran så börjar Chefen jobba sig framåt och snart är han uppe! Han är skakig, trött, uttorkad, sårig men vid liv! Vilket underbart ögonblick! Efter 24 h i grytet har vi fått ut hundarna vid hyfsat skick! I natt får de sova med sin matte igen, hoppas både Linda, Bönan och Chefen sover väldigt gott i natt, de förtjänar dom!

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Hanna » Mål 2015:  ”Låter som riktigt bra mål! Lycka till och kör hårt! :)”

  • Malin med Alvin » 2014:  ”Jag sa det till Frida på hundmässan jäklar vilka fina hundar det var på juniorkl..”

  • Elizabeth m Fleur » Jag ska berätta en hemlighet....:  ”Vilken söt JRT! Låter som ni kämpat på bra och fått fin utdelning. Känner igen d..”

  • Malin med Alvin » Ingen rast ingen ro!:  ”Stort grattis till duktiga Samson:)”

  • Malin med Alvin » Dagen då jag bara ville sluta med agility....:  ”Tycker inte du ska vara så hård mot dig själv agility är mycket svårare än vad m..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln